Just när jag kände att mitt liv hade börjat ordna upp sig och allting börjae bli behagligt i mitt liv så hände detta. Kalvarna. eller jag kvigorna kom igår. Jakob hörde av sig vid lunch och sa att kvigorna kommer i eftermiddag. Hej framförhållning!! Så när jag kom bort till stallet sen så stod Jacob och Madde med korna i vagnen inne i hagen och väntade på mig. Planen va att hästarna skulle få komma och kolla på korna innan vi släppte ut dem men de va helt ointresserade av vagnen och istället för att vänta tills hästarna upptäckte vagnen och att d'är va något i så släppte Jacob ut kvigorna. Det skulle han inte gjort!

Dem studsade ut och va superglada och Nelson och Donna skulle springa fram och kolla vilka/vad det var och då blev kossorna rädda och sprang. Vilket resulterade i att hästarna sprang efter. Korna delade på sig och Nelson satte fart efter den som blev ensam. Och sen va allt mest kaos. Nelson vallade kossorna som fan och Donna bara hängde på Nelson och då sprang en av kvigorna rakt genom staketet och försvann... Jacob följde efter den medans vi andra skulle ta in hästarna. Halvvägs tillbaka genom hagen hör vi tre långa tutningar från tåget. Jag har aldrig i hela mitt liv hört tåget tuta där förut och jag har bott där i hela mitt liv. Så jag visste mycket väl vad som hade hänt även om jag försökte tänka att det inte va så. När vi kom bort mot stallet så drog en av de andra korna rätt genom staketet där och ut och ställde sig på vägen. Jag och Carro fick in hästarna och stängde hagen och sen ringde jag pappa så att han mamma och syrran kom bort också vallade dem in kon i trädgården igen iaf. Sen sprang den ut på den andra lite större vägen och då körde en av grannpågarna ut med sin megabil och ställde sig på tvären över vägen och blockerade all trafik (ett hjärta till honom för det <3) och vi lyckades få bort kon från vägen så att den stod i en dunge utanför  hagen. Där fick den stå tills Jacob och hans far kom tillbaka. När dem kom så vallade dem försiktigt in kon i hagen och sen va allt lugnt. eller ja... min häst har jagat ut två kor ur hagen varav den ena då hade blivit så rädd att den sprungit ca 4-5km in mot byn och där försökt ta sig över järnvägen... längre kom den inte.  Jag mår riktigt dåligt för hur allting gick och jag vet att det inte va mitt fel men jag kan inte låta bli att ha skuldkänslor!

Jacob vill ju ha sina kvigor, det är hans passion i livet så jag måste flytta mina hästar. Och tills det går att göra får de stå på box och kanske vara ute i padocken på dagarna beroende på hur korna reagerar. Dock så är Donna rätt svår att få ner i padocken så jag vet inte alls hur det ska gå. Min första tanke for till ett barn på dagis som varje gång jag är där säger att han vill med mig hem och titta på mina hästar och han pratar typ alltid om att de hade hästar förr. Så när jag vaknade imorse körde jag bort till hans mamma och frågade om jag fick ha mina hästar där. Så imorgon blir det att sätta staket och röja lite i deras stall och sen börja flytta saker. Så hoppas jag att jag kan flytta hästarna på onsdag. Bara så tråkigt att jag inte ha transporttränat med någon av dem. Stackars Donna kommer ju aldrig att vela gå på en transport nu direkt.. Men va ska jag göra.

Det som är bra med nya stället är att dom kommer att gå på lösdrift, men där är ett stall med fem boxar som jag kommer kunna använda (om jag förstod henne rätt) och deras granne (som är kompis med min storasyster) har en stor fin padock som jag ska fråga och jag får använda och att det är bara några hundra meter bort till ridhus. Meeen det allra bästa är att det tar mig inte ens fem minuter att cykla dit hemifrån! Så jag har superbära till hästarna sen. Dock är det svinlångt att rida till Carro så jag kommer inte kunna rida ut med henne alls lika ofta längre =( Men men ingen ko på isen eller vad säger man?